Skip to content

Värt att vänta på – om kvalitetstid, genvägar och matkonsumtion

14/08/2012

Av Elisabet Sjölund

Tid är en lyxvara vilket manifesterar sig på ett lite paradoxalt sätt i vår konsumtion och i produkter och tjänster. Vi måste prioritera – men vad förtjänar egentligen vår dyrbara tid?

Långkok och surdegsbröd blev finmat. Det som förr handlade om hushållsekonomi och strategier för att förlänga hållbarhet för livsmedlen handlar idag om att konsten och förståndet att avnjuta den upplevda kvaliteten av “långsam mognad” –  årgångsviner och riktigt långlagrade ostar är gamla exempel på statusmarkörer. Surdegsbagerierna finns i vart och vartannat kvarter idag.  Trots do-it-yourself-vurmen och den bekväma tillgången till hotell för våra små älsklingsdegar när vi reser bort köper nog de flesta sin levain färdigbakad. Vi betalar premium för upplevelsekvaliteten av det långsamma och för tiden vi inte själva hade att lägga ned på att odla kulturen; att vänta på naturens gång. På analogt vis har vi sett hur vintage- och second hand-marknaden exploderat som forum för införskaffande av naturligt, av tiden patinerade produkter. Blixtsnabbt.

Vissa genvägar anses okej; andra sänker status. Produkter med prefixet “snabb-” bidrar sällan till premiumstatus; de upplevs i stället som billiga lågkvalitetsalternativ. Snabbkaffe, snabbmakaroner, instant noodle soup. Snabburgare. Produkter som inte bara ska tillredas snabbt utan även förväntas konsumeras snabbt och vars tillredningsprocess raffinerats till att inte alls vänta på naturens gång. Kaffe tillrett i en åttatimmars kallbryggningsprocess med apparatur som till utseende för tankarna till kemilaboratorium och timglas, finns nu för hemmet och sägs smaka unikt. Snabbkaffe kanske känns mindre premium än någonsin?

Färdigkokta och skalade ägg –  en genväg värd att betala för?

Heinz ketchup only comes out when it’s ready to… Idag finns den långsamma ketchupen (borde den ens klassas som fast moving consumer goods/ snabbrörlig konsumentvara?)  även i klämflaskor och upp-och-nerflaskor som lanserats i sann convenience-anda  –  förpackningar som adderar värde och betalningsvilja genom att vara praktiska och lösa vardagsproblem – men som kanske ändrar vårt förhållande till innehållet.  Är det så att produkter som vi konsumenter accepterar att vänta på faktiskt upplevs som BRA; kan vår vilja att vänta komma att bli en kvalitetsindikator? En delvis sorglig tanke när man inser att för kvalitetsprodukter accepterar vi ibland undermålig förpackningsfunktion: St Dalfour’s marmelad är omöjlig att få ut i slutet, ur sin höga, smala, glasburk med svår profil som ingen marmeladsked i världen rår på. Man köper den ändå… och skrapar ur det nästan sista. Det är det värt.

No comments yet

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: